Ett långt farväl - Claes Hylinger

En studie i Tavaststjerna, eller en berättelse om, och en berättelse om en förälskelse som aldrig tog slut, eller en studie om. Och jag-personen läser om förälskelse, han läser om Taube, och andra, och det verkar kanske spretigt, men det hänger ihop. CH beskriver subtilt och distanserat. Till och med i det pinsamma, eller i det storvulna, har han distans till det och det slutar ofta i att jaget tar en kopp kaffe eller en öl, och begrundar men glömmer sedan hela saken.

Jag tycker boken är fantastisk, som vanligt, men är störd över bokens definitiva slutsats: en sådan förälskelse tar inte slut, och medför sådant lidande och verklighetsfrånvaro. Men kanske också vishet - man kan hoppas - enligt en passage i boken. Den som handlar om Elstir, Proust. (Detta sista är inte nödvändigtvis författarens poäng, men jag väljer att läsa det så.)

Vad är konst? - Ernst Billgren

Drygt hundra frågor om konst, och lika många ganska korta, distinkta svar.
Befriande läsning, som jag ställer bredvid Claes Hylingers böcker.

QED - Richard P. Feynman

Återigen en bok om modern fysik av denne tydligen legendariske Feynman. Denna gång handlar boken mestadels om fotoner och elektroner, och hur det egentligen går till när ljus reflekteras i en spegel och andra trivialiteter. Superintressant och medryckande!

Faktotum - Charles Bukowski

Jag anser Faktotum vara ett mästerverk. I alla fall närapå. Nu har jag läst den igen.

Det bästa är vad som inte skrivs, det man istället känner när man läser.

Six not-so-easy pieces - Richard P. Feynman

Mycket riktigt mycket svårare än föregångaren Six easy pieces. Boken handlar om relativitetsteori. Medryckande!

Allan och hans värld - Bengt Wittström

En bok med bilder, och 5 transkriberade radiosamtal mellan författaren och Allan Edwall.

Jag tackar mig själv för mitt infall att låna boken på Björkhagens bibliotek!

Till främmande land - Claes Hylinger

Det skall bli intressant att läsa vad jag nu skriver om några år, när jag glömt vad boken riktigt handlade om, och kanske lockas att läsa om. Hur tar jag emot boken då?
Kanske är jag då femtio år?

På omslaget en fåtölj, den som är platsen för minnen och läsning. Lättheten och det dråpliga, utan att jag, när jag läser det dråpliga, egentligen förstår vad som är så roligt. Ändå är det lika dråpligt återigen. Men det är inte det viktiga, utan den känsla av obekymrat varande och nyfikenhet!

Olof Lagercrantz - Sven Stolpe

Stolpes lustmord på OL är riktigt rolig att läsa. Det är nog tomma tunnor i ganska stora stycken, men befriande att någon skriver så elakt om någon jag håller så högt. (För det gör jag - OLs biografier läser jag om och om.)

Och det har det goda med sig att jag läst vidare om hur pass omstridd OL egentligen var. Det är svårt att läsa ut ur de finstämda närläsningarna och den ödmjukhet han uttrycker i just biografierna.

Hotell Erfarenheten - Claes Hylinger

Boken gladde mig mycket. Han lyckas verkligen förmedla närvaro, och en känsla av meningsfullhet i det vardagliga. Men jag förstår inte hur, och hur det kan bli så roligt och lätt.

Det verkar så enkelt. Stort!

Den sjunde dagen - Stefan Einhorn

Elakt uttryckt en roman som gestaltar (oupplevd icke-förstådd) livsvisdom, förpackad i en riktigt banal, låtsat självbiografisk berättelse.

Men jag har läst den.

(Felet är, tror jag, att SE skriver (tänker?) alldeles för celebralt, förnuftigt, vilket inte är vist.)

A brief history of time - Stephen Hawking

Det mest imponerande med boken är väl att författaren tar sig tid att skriva den. Han är ju trots allt gravt rörelsehindrad pga sjukdomen ALS. Och den populära genomgången av känd kvantfysik och relativitetsteori är pedagogisk och medryckande.

Sedan kommer han mer in på sitt eget forskningsområde - vilket inbegriper svarta hål, och i slutändan ett försök till att beskriva universum som helhet. Där är han inte lika övertygande. Kan man komma undan med att skriva att det blir för teoretiskt? (Jag menar nog snarast spekulativt - jag får en känsla av spekulation.) Det blir i alla fall utan relevans för mig som läsare. Jag kan inte ta till mig det. Och det kan ju för all del bero på mig, men nu är det ju jag som läst och skriver här. Då blir det så.

Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt - Oliver Sacks

En bok som kunde varit en tredjedel så lång, eller kort. Författaren beskriver neurologiska patientfall, som i sina abnorma drag ljussätter människans psyke. Men han blandar upp det med bland annat filosofiska betraktelser, diktcitat, och det behärskar han inte. Tycker jag. Dessutom i en stil av romantiskt veckotidningsreportage. Tror jag, eftersom jag inte på länge har läst något sådant reportage.

Det är en intressant bok, med infattade glaspärlor som nästan helt döljer.

Drömspår - Bruce Chatwin

Kanske visste Bruce Chatwin att han snart skulle dö - han var smittad av hiv (då htlv3), och hade rest runt världen i jakt på sin egen vilja till förflyttning.

Han beskriver i boken en resa i Australien. Men hans syfte är att använda aboriginernas sånglinjer som utgångspunkt för sin teori om människan formad av hotet från rovdjuren. De grupperar sig, försvarar sig, och vänder sitt försvar utåt. De vandrar, efter mat, vatten, men också då incesttabut är starkt i alla kulturer. Det borde ha varit så, även då.

En lysande reseskildring, förvandlad till en personlig teori, ej hållbar, förvisso intressant. Synd att min version av boken har alla hans gamla anteckningar i sådan kursiv stil att den inte går att läsa. Och de är för många, ett lapptäcke, så svåra att tro.

En lysande reseskildring, ett gytter av teorier, anteckningar, en sammanlagd fråga: vad var det du ville? vad var det jag läste? Synd - boken kunde ha blivit så mycket. Och ändå är den bra, och Bruce Chatwin en av mina absoluta favoritförfattare.

Burfågel - Kurt Vonnegut

Jag var tvungen att göra en paus mitt i boken, och jag läste inte på ett par veckor. Boken var för tragisk. Eller cynisk. Men efter pausen gick det lättare. Boken var litet lättare, den blev litet mer hoppfull och varm. Det fanns på slutet mänsklighet i texten.

Jag kan inte skriva mer än att det är en typisk Vonnegut-roman. Återigen klär han sig i en gestalt som är vänstersymaptisör, men så utanför samhället och misslyckad, att han inte kan tas på allvar, om man inte vill ta honom på allvar. Det gör kapitalistkritiken i mitt tycke mer effektiv - men den kan också ses som ett alibi.

Jag vet inte. Men jag gillar boken. Det är egentligen stilen i författarskapet jag gillar, eller ibland blir trött på (cynismen, den svarta humorn som ibland blir för svart);

jag räknar med att varje bok av K.V. jag läser i framtiden kommer att vara som en liten pusselbit. På så sätt, återigen och på gott och ont, liknar hans och Stig Claessons böcker varandra.

Terra Nullius - Sven Lindqvist

Titeln betyder Ingens land, det vill säga ett tomt land, som Australien till stora delar skulle vara, men nybyggarna stötte överallt på infödingar som inte ville flytta på sig.

Genom massakrer, tvångsvård, tvångsomhändertagande av barn, okunskap, vad man kan tänka sig, tog de vita över landet. Det verkar som om den enda räddningen för det infödda folket var att de var användbara som arbetskraft - eller slavar, närmare bestämt.

Sven Lindqvist reser och ser med egna ögon de platser där massakrer ägt rum, och framför allt att dessa faktum dolts så väl att väldigt få ens känner till att de har skett - även de som bor på platsen är ovetande. Ingenting står i guideböckerna, eller visas på museer. Det är givetvis en skrämmande bok, som försöker visa att brotten, övergreppen som begicks då fortsätter idag i en annan form. Och det viktigaste: vi som lever idag har ett ansvar - eftersom vi fortfarande drar nytta av den rikedom de vita tog för sig av. Alltså har vi också ärvt ansvaret!

Sven Lindqvists metod är densamma som i tex Ökendykarna, och Utrota varenda jävel! Innehållet är lika hemskt. Han väjer inte för det obehagliga. Det väldigt obehagliga skall jag säga. Men den här boken, Terra Nullius, är inte lika skrämmande, trots att innehållet är lika skrämmande. Varför?

Jo, jag tror, i de tidigare böckerna har författaren varit mer närvarande, skrivit mer om sina egna upplevelser, om orättvisor idag, om lidande, etc, och växlat det mot historiska svepande skeenden och enskilda historiska öden. Det har greppat tag i läsaren (mig!) och fått mig att känna orättvisorna. Dessutom är han i alla böcker, inklusive denna, oerhört noggrann och påläst. Han har läst mycket i förväg, och vet vad han skall leta efter. Han redovisar sina källor.

Det fungerar inte lika bra i denna bok. Den bok jag nu har läst ger mer känslan av faktabok. Den är helt enkelt inte lika bra, eller lyckad. Hans egna iakttagelser finns där, och suggestiva drömmar, men de tar inte plats i boken - är mer av kuriosa till den verkliga berättelsen, eller ett sidospår. Landskapsbilderna från bilen är vackra, men inte levande.

Att jag inte upplever boken som lika lyckad som föregångarna kan ju bero på förväntningarna. Men, trots allt, kan jag verkligen rekommendera boken. Läs den innan nästa resa till Australien.

Det hemliga sällskapet - Claes Hylinger

"Ibland [...] tänkte jag att verkligheten var en produkt av mina egna tankar, och om jag tänkte annorlunda skulle världen bli annorlunda. Och även om sunda förnuftet sa mig att det inte var så enkelt, var den tanken en tröst för mig och ett hemligt sällskap, när tillvaron kändes mig svår."

" -Har ni några särskilda kännetecken? frågade jag.
-Javisst, vi säger "goddag" när vi hälsar.
-Men det gör väl alla andra också?
-Just det.
[...]
-Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
-Tja, om det regnar, till exempel, så skall ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
-Men det gör ju alla andra också!
-Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.
Men jag förstod inte."

Allt är samma sak. (Bättre kan det inte sägas, enligt min mening.)

Dessa två länkar, nedan, kan vara nycklar till boken, som man annars riskerar att blåsa förbi i 160 - då den skenbart består endast av lättlästa rakor. Jag har gjort det misstaget, men nu läst om med större behållning.

Uppsats i ämnet.
Wikipedia.

Farlig midsommar - Tove Jansson

Återigen läser Tove Jansson för mina barn, men den var så bra att jag läste ut den i förväg. Jämförd med Trollkarlens hatt (tidigare kommenterad) vill jag säga: man kommer närmare figurerna, huvudpersonerna, deras karaktärer framträder, men ändå är helhetsintrycket - en svagare historia. Kanske är boken mer kantig, mer detaljerad, till priset av helheten?

Jaja. Den är jättebra.

Åter till Patagonien - Bruce Chatwin, Paul Theroux

Ja, denna illa producerade parentes ser dyr ut men är billig.
I den finns guldkorn av litterära referenser, men de skulle inte ha skrivit tillsammans, och inte citerat så mycket. Halva boken består av citerade stycken. Just när man börjar höra respektive författares röst, avbryts den av den andre, eller ett längre citat.

Synd, synd, för man kunde ju göra så mycket mer av detta. Paul Theroux har jag inte läst något av tidigare, men Bruce Chatwin! Jag håller den senare i topp - en av de bästa författare jag läst. Hans prisbelönta reseklassiker I Patagonien. Läs den i stället.

Denna bok hamnar under esoterika.

Memoarer (första delen) - Bob Dylan

Jag vet inte om det kommit ut någon mer memoardel. Det kan jag enkelt kontrollera, men det orkar jag inte. Och vill inte.

Boken verkar skriven av en tonåring med attityd: utan självdistans. Bob Dylan har distans till företeelser, men det verkar inte som om han har det till sig själv. Det travas liknelser den ena mer storvulen än den andra.

Översättningen anar jag är inte försvenskad. Den är amerikanska på svenska, och jag vet inte om det fångar boken bättre eller sämre. Jag tippar på sämre.

Men om man gillar Bob Dylan, och vill veta alla de tusen artisters namn som han eventuellt fått inspiration av kan man läsa boken med viss behållning. Jag kan inte tillräckligt mycket, har inte hört mer än en bråkdel av hans låtar, och hade nästan ingen behållning alls, utom en: berättelsen förefaller uppriktig, sann, och jag kan förstå och sätta mig in i hans skaparkris - 1987 eller när det var. Tex.

Oerhört besviken är jag. Litterärt är boken ett fiasko.

Six easy pieces - Richard P. Feynman

Det är ingen vanlig bok - det är en föreläsningsserie om sex föreläsningar om den moderna fysikens grunder. En sådan föreläsare skulle man haft. Vad har jag väl inte förstått. Tills nu! Författaren var fysiker själv, professor och föreläsare, men också framstående forskare.

Trots att jag har läst ganska mycket fysik, relativt sett, tror jag att boken kan passa alla som är intresserade. Den kräver inte mycket förkunskaper. Tror jag!

Sex lätta bitar - och de är lätta. Ändå är de svåra. Man måste tänka, men får god hjälp av författaren. Han förklarar på ett sätt som gör att man förstår varför - och inte bara vad. De få matematiska uttryck som förekommer behöver man inte förstå - de förklaras med ord.

Jag hade önskat, dock, att det fanns ytterligare sex lätta bitar. Mer! Mer!

Det lyckliga Europa - Stig Claesson

En väldigt bra bok, speciellt tror jag om man har läst hans tidigare böcker.
Vilket jag har.
I så fall får man en del sammanhang klara för sig. Brev till en hembygdsgård, tex, är mycket mycket bra. Den blir nästan bättre nu.

I övrigt är bokens förtjänst att den är trots sin mångordighet levande. Och visar på något mänskligt - flockmentalitet och auktoritetstro. Mycket välskriven, men ibland lite tjatig. Den är som en vanlig Stig Claesson-bok, men med en skillnad - det är ett direktare tilltal i boken. Han kliver fram och visar sig, lindar inte in sig i romanfigurer jag i alla fall inte trott på. Befriande.

Slapstick - Kurt Vonnegut

Den här boken har stått i bokhyllan några år, men har nu äntligen blivit läst. Av mig!
Jag har en ytterligare, kanske blir det nästa bok, men jag oroas över att de jag läst inte är kvar. Har jag lånat ut dem och i sådant fall till vem eller vilka? Minst två böcker saknas!

Hur som helst, när jag läste i min smak mästerverket Slakthus 5, köpte jag denna och en till av samme författare, men på något sätt - det blev inte mer läst. Kanske, säger kanske, för att Slakthus 5 var så bra att det kändes meningslöst att läsa mer av Vonnegut. Kanske! Bättre blir det inte, tänkte jag. Kanske!

Det sägs att Stig Claesson brevväxlade med Kurt Vonnegut. Båda är nu döda. De var av samma generation, med olika mentala krigsskador, men med samma syn. De skriver olika men är besläktade. Hur kan jag inte riktigt säga - mer än att det känns så. Men de är väl män i samma ålder åtminstone. Nu döda. So it goes.

Denna bok, Slapstick, inleds med att författaren själv för talan, och presenterar sig och sin släkt, och sin livssituation. Och, de efterföljande kapitlen vilka han hävdar är de mest självbiografiska han skrivit. Sant eller inte, men det blir intressant att läsa på det sättet - man kommer kanske in i metoden en smula.

Resten av boken är den snart 101-årige dr Swains (med en massa andra namn) självbiografi - den hoppar mellan nutid (vilket är kanske mellan femtio och hundra år in i framtiden räknat från 1976), där denne dr Swain, som bland annat varit USAs siste president, senator, barnläkare) lever på det nästan tomma Manhattan i foajén till Empire State Building; och dåtid, hans uppväxt tillsammans med tvillingsystern Eliza - de föddes och bedömdes vara paket, och gömdes undan. Men tillsammans var de genier - var och en för sig knappt normalbegåvade. De var oerhört fula, bland annat.

Kurt Vonneguts syster, nämner han själv i första kapitlet, dog i samma ålder som systern i ex-presidentens memoarer.

Mer än så kan jag inte skriva utan att reda ut hela boken. Den är skickligt skriven.

Som vanligt är det en inlindad men svidande kritik av USAs system. Ensamma människor, makt. och pengadrivna människor belönas, rovdrift. Västerlandet går under; och kineserna, som inte längre ens bryr sig om vad som händer i det lågutvecklade väst.

Man blir alltid charmad av Vonneguts idérikedom, av komiska episoder, av övernaturliga inslag (gärna med utomjordingar, tidsresor eller liknande), men den underliggande tonen är cynisk, svart. Och i nästan alla böcker jag läst av Vonnegut finns inget hopp - endast tomhet; och kanske kanske en befriande död.

Kanske kanske hade jag läst för många böcker av honom senast. Kanske är det istället så. Böckerna ger nya perspektiv, vilket är uppfriskande, men samtidigt ger eftersmaken inget hopp, ingen glädje. Och jag håller med om den logiska slutsatsen. Det är kanske det som gör mig så betryckt. Kanske! Kanske!

Monsignore Quijote - Graham Greene

Jag hade för några år sedan en period då jag läste mycket av Graham Greene, eller i alla fall några böcker. Återupptog jag alltså den läsningen i helgen, med romanen Monsignore Quijote.

Det är efter Francos död, i Spanien, och fader Quijote hjälper en biskop från Rom (?) som havererat med sin bil. Q blir befordrad till Monisgnore, en alltså högre befattning i den katolska kyrkan. Den lokale biskopen gillar det inte, men påvliga bud motsätter man sig inte. Det går kanske inte heller.

Byns borgmästare, en kommunist!, blir bortröstad i valet. Han kallas skämtsamt av fader Q för Sancho. I och med valförlusten, och faderns motvilliga upphöjelse och behov av vila, ger sig dessa två män ut på resa i fader Qs gamla bil, kallad Rosinante.

Alltså - ger romanen byggstenar för intressanta existentiella samtal, politiska iakttagelser, rörelse i rummet och personlig utveckling. Dessutom vilar ju romanen på Cervantes Don Quijote, givetvis - något som anges tydligt i texten; man behöver inte vara Cervantes-expert för att förstå. Tror jag, om jag inte missat något. Jag är definitivt inte Cervantes-expert.

Den stilla stämningen, flytet, som i alla GG-romaner jag läst, det nästan sävliga. De humoristiska situationerna, ibland dråpliga. Och samtal som präglas av respekt om än oenighet. Vad annars kan man förvänta mellan en kyrkans man, och en kommunist?

Det är en fantastisk bok! Läs!

Homerisk hemkomst - Sven Delblanc

Författaren har följande åsikter:
av konstnärlig evidenskänsla är verken Iliaden och Odyssén författade av samma person, känd som Homeros.
Den analytiska forskningen missar ofta det uppenbara genom att leta detaljer.
Hans slutliga råd: efter en kort introduktion till grekisk mytologi - läs verken långsamt och se efter själv.
(Detta sista har jag försökt, men åtminstone den översättning jag har är tungläst. Jag lägger ner - det är för högtravande, tungt, upprepande. Det känns som om rytmen texten sig i vägen för innehållet. Man får för övrigt en god översikt genom att läsa Delblancs bok. Det kanske räcker.)

Delblanc har läst Iliaden och Odyssén som vore de moderna, och menar att alla ofullkomligheter i verket förklaras genom att Homeros var en lysande psykolog. Hjältarna är inte idealiserade, utan människor.

Han läser dessutom speciellt Iliaden som skriven av en fredsivrare - alla liknelser under krigsskildringar är fredliga - och de krigande lejonen blir därmed till skadedjur.

En mycket bra bok! Om än något beskäftig. Hans åsikter slår undan mycken forskning: kanske med rätt, men tonen blir en smula överlägsen.

Svart som silver - Bruno K. Öijer

Dikter kan jag inte mycket recensera; jag gör ett försök. Det blir dock bara en sammanfattning av min upplevelse. Tror jag.

Kanske är diktsamlingen ett efteråt; den sammanfattar kanske de tre tidigare utgivna, dem som ingår i den sk triologin. Vissa versrader tyder på det.
Kanske är det i stället en trött man som skriver, som sammanfattar sin trötthet. Den senaste diktsamlingen ligger väl sju år tillbaka.

Men bland allt det finns ändå glädje och humor. Om mumien som förs till Paris och mottas som vid ett statsbesök, om huset som inte kan hålla sig längre och springer emot med öppna armar (jag skriver ur minnet nu...).

Och det här att följa ett spår, som blir spårlöst - den yttersta osäkerheten, och verkligheten.

En del dikter kan jag inte ta till mig, men de flesta är som en käftsmäll: omedelbart tar de sig in i mig, gör sig förstådda.

Bruno K. Öijers dikter ger mig alltid mycket fruktbara tankar. Vänder på föreställningar, ger mig nya spår. Jag kan inte mer än säga att diktsamlingen gav mig mycket utbyte.

Män i min ålder - Stig Claesson

Boken utspelar sig i tidig november, en natt medan jaget minns personer han saknar.
Muren har fallit och östeuropa demokratiseras. Jagets, som jag tror ligger nära författarens jag, vill inte be om ursäkt för sin kommunistiska dröm.
Han reflekterar över sakernas tillstånd och varvar detta med en resa till Ungern, där han och en lika gammal som han manlig vän har stämt möte med varsin hälften så gammal kvinna.
Så har författaren möjlighet att kontrastera eller jämföra före och efter murens fall, ålderns betydelse, åldrande och död, marknadskrafter, etc.

Man får alltid i Stig Claessons böcker en känsla av att jaget och författaren är densamma. Men jag tror att den inställningen inte är komplikationsfri. Det är ett nog författarjagets grundupplevelser, men med variationer. Man kan nog inte läsa boken självbiografiskt. Hans böcker är för konstnärligt intrikata, eller välavvägda för det.

Den här boken har jag tidigare läst. Från det jag tidigare läste minns jag bara en vacker känsla av vemod. Så upplevde jag det nu också, det är helhetsintrycket, men varje sida innehåller både mer bitska analyser, och otidsenliga åsikter.

Trots allt tycker jag om Stig Claessons böcker. Det är stämningen. Men man får nog bortse från en del åsikter för att verkligen trivas.

Trollkarlens hatt - Tove Jansson

Egentligen lånade jag boken för att läsa för mina barn, men de är får små för insåg jag snabbt. Jag läste den själv i stället.

Allt jag har läst av Tove Jansson är bra. Den här boken är också mycket bra, fast den kanske mer är en saga för barn. Poesin finns i texten! Boken är helt enkelt så pass bra att jag väljer att skriva det här också.

Jag är helnöjd! Tove, Tove, Tove!

Oscar och den rosa damen - Eric-Emmanuel Schmitt

Den kortaste romanen jag läst tror jag. En mycket läsvärd sådan.

Boken består av några brev som tioårige Oscar skriver till Gud. Oscar är cancersjuk och kommer att dö, det vet han. Operationen lyckades inte.
Den rosa damen verkar vara en volontär, en som hälsar på barnen. Oscar och den rosa damen är bokens huvudpersoner. Oscars föräldrar finns i periferin, och deras rädsla att möta sin son, och sin sorg.

Jag är lite för berörd för att skriva något vettigt. Boken innehåller det väsentliga.

Ingen människa är en ö - Sture Linnér

Ytterligare en kort icke-roman, som jag köpte under helgen, och nu alltså har läst. Tydligen är romanläsandets tid inte inne än.

2007, när jag läste en del av och om Dag Hammarskjöld (varande ett slags förebild, inte t.ex. intressant ekonom), talade också Sture Linnér i programmet sommar. Hans lite spruckna, gamla röst, och berättelser befriade från sentimentalitet gjorde stort intryck på mig.

Nu höll jag på att skriva djupt intryck, och hade då börjat gå i samma fälla som Sture själv. Den här boken jag har läst utgavs 2006 och sommarprogrammet var kanske en utveckling.

Några porträtt i boken känner jag igen delar av, till exempel flickans i Phnom-Penh (i Kambodja), Allan Edwalls, Dag Hammarskjölds. Ty det är en porträttbok av människor Sture Linnér mött och beundrar. Presens! Några av personerna är inte väl kända för allmänheten.

Problemet är nog, genom hela boken men extra tydligt hos de för mig tidigare okända personporträtten, att språket, orden, är alldeles för högstämda, och beundran alltför stark, och endast uttryckt i just högstämdhet. Inte gestaltade, endast exemplifierade och sedan, tyvärr, solent förklarade.

Tvärtom gäller för utdragen ur brev; vilka jag som läsare nog inte kan ta till mig (sirliga formuleringar), och den tyvärr enda kommentaren att detta visar hur god denna människa är, eller var.

Kort och gott: uppsåtet är inte fel, men språket, eller dispositionen. Trots att boken är tunn känns den väldigt tjock, i liknelsens dåliga bemärkelse. Endast jag själv och liknande med mig som redan innan högaktar Sture Linnér kan ta till sig det intrycket. Nya läsare blir nog förskräckta. Jag själv litet dyster.

Påminner mig om att jag gett bort denna bok i julklapp, övertygad om att sommarprogrammets magi fanns även bland dessa sidor. Inser därmed vännens undvikande svar på mina frågor om boken. Jaja.

Jag kan dock, och vill!, rekommendera sommarprogrammet vilket finns här:
Programmet!
Bonusmaterial om Dag Hammarskjölds bortgång

Konsten att få rätt - Birger Bergh

En alldeles lysande liten pärla om talekonst - välskriven, underfundig, väsentlig, och utan det latinska eller grekiska fackspråk jag tidigare stött på i genren.
En språkligt briljant bok; och jämbördigt innehåll. Läs den!

Sista boken från Finistère - Bodil Malmsten

Att gå baklänges in i förändringen. Förändringen är enorm.
Alla livsbetingande förändringar är svåra. Och rummet som vi fäster oss vid, vissa gör det mer än andra; om det riskerar att försvinna, - då går tiden plötligt mycket fortare, då bryts allt upp och vi kommer längre ifrån ett då, och närmare mot ett oundvikligt sedan.
Och om man vet att de skall ske: en inre förändring, en demonisering, en skräck byggs upp. Som Job, vars vänner inte sade något, bara satt med honom. Ingenting annat i det svåraste finns att säga. Men så svårt.
Och som oftast: förändringar var som att hoppa med förbundna ögon, men den skrämmande höjden visade sig vara endast en tröskel, och inte den leukadiska klippan.

Priset på vatten i Finistère - Bodil Malmsten

Boken, berättelsen är en spegel mot en spegel; spegelbilder speglade i spegelbilder.

Alice i Underlandet.

Verkligheter som dör när de skrivs, står det i boken.
Illusioner som dör när de lästs.

Mycket bra.

Faktoider - Peter Olausson

Mitt intresse för trivial pursuit-fakta har vaknat till liv igen. Förr om åren lusläste jag till exempel böcker som Antikens historier av Alf Henrikson av två skäl: dels av ren snobbism, eller fåfänga, det vill säga jag ville odla myten och min identitet som kunskapsbemängd, dels eftersom det var mycket roligt i sig - till exempel uttrycket navigare necesse est visste jag inte förrän jag läste om det, att det fortsatte med vivere non est necesse, uttalad som en order över förskräckta sjöman (Pompejus i Kartago på väg hem till Rom). Nå, just det stod nämnt i Antikens historier. Med det visste jag något som ytterst få kände till, och jag kände mig nästan invigd som i ett hemligt sällskap. Dessutom kunde jag vid behov "besserwissra" (vilket jag numera inte är så stolt över). Nåväl!
Sedan en tid (ett par månader) har jag börjat bläddra i mina böcker och hittat gamla fakta jag glömt. Och detta har varit roligt, tro det eller ej, för sin egen skull!
Hittade jag så boken Faktoider. Till min glädje är just exemplet med segling ovan nämnd och utredd i boken Faktoider. Det finns också en hemsida som tar hand om alla bokens och fler faktoider. Se: http://www.faktoider.nu/index.php
Faktoid är ett ganska nytt ord och betyder enligt hemsidan: "en uppgift som ser ut som ett faktum men som inte är det; en känd (hos allmänheten eller i någon specifik grupp) men sällan ifrågasatt osanning, halvsanning och/eller missuppfattning." Se vidare på hemsidan. Så långt bakgrunden. Vidare!

Med min egen beskrivning ovan har jag full förståelse för boken och hemsidan. Men jag saknar i boken (som alltså är den jag har läst, inte hemsidan) en mer fyllig berättelse om faktoiders uppkomst. De liknar ibland så kallade moderna vandringssägner vilka ju Bengt af Klintberg ägnat studier. Eller åtminstone omnämning av sådan forskning. Ty: varje exempel är ganska intressant, varje avsnitt ganska välskrivet, men - givetvis finns ett men - det blir inte mer än ett uppräknande - ingen röd tråd (och jag tycker inte att faktoid som sådan räcker). Och dessutom har jag en känsla av att varje faktoid borde beskrivas antingen kortare, eller mycket längre och i ett mer sammanhängande, med flera faktoider belysta i samma och alltså längre, kapitel. Puh, vilken mening.
Varje avsnitt avslutas föredömligt med referenser och hänvisning till hemsidan - som kan vara mer uppdaterad - men vem skulle orka detta - om man nu inte är speciellt intresserad av just den faktoiden. Och då köper man nog inte boken, utan söker på nätet.

Således, sammanfattningsvis, är mitt intryck att boken inte fullt ut fyller någon funktion mer än att hänvisa till hemsidan, och att ge ytterligare inkomst till författaren. Boken hänger liksom i luften. Visst kan det vara en inledning till begreppet faktoid, men då saknas som sagt mer faktoidens mekanism - varför den har sådan styrka (det vill säga överlever så länge). Men för all del - det var trevligt att läsa den, om än lite långtråkigt. Trots alla exempel händer det inte så mycket genom bokens 380 sidor.

Fjärilen i min hjärna - Anders Paulrud

Vad är det som en sann berättelse har, som en roman inte har?
Ändå har den här boken drag av roman i sig. Vissa tekniska detaljer - det som återkommer i slutet, det som var nämnt i början. Som om hela boken är skriven redan i förväg. Eller redigerad i efterhand.

De korta styckena är för vädjande. De långa berättelserna är välskrivna, som om boken är skriven i förväg, under tiden, men med ett imperfekt insmuget.

Men vad är en roman egentligen. Och vad skiljer den från en sann berättelse. Jag vet inte och det är intressant.

Fjärilen i min hjärna - det är nog ventriklarna han menar. Det är vätskefyllda rum - det vill säga tomrum. En alldeles enkel vädjande poetisk bild, som i slutet glider ihop med andningen - lungcancern.

Alltså, som om boken var skriven redan i förväg. Som om den är en roman. Är jag då lurad?

En kortfattad historik över nästan allting - Bill Bryson

En kortfattad resumé av en kortfattad historik...

En drivet skriven vetenskapsjournalistisk bok, med höga ambitioner men med lägre utfall.

Boken går inte mycket igenom teknik, medicin, etc utan endast de klassiksa vetenskaperna och deras utveckling: universum och dess fysik, mikrokosmos och dess fysik, kemi, biologi, vad vi känner till om jorden och dess historia, och om människan och dess historia.

Behållningen är att man får reda på vid varje tidpunkt i historien vad man visste då, vad man upptäckte och hur man kunde göra det - till exempel, hur vet vi att jordens kontinenter rört sig genom årmiljonerna? Hur kunde man sluta sig till det, vilka fakta hade man, och vilket var motståndet, den rådande uppfattningen? Det blir detektivlikt. Och dessutom ges ofta intressanta, eller roliga, personteckningar av de mest kända forskarna.

Nackdelen med detta, jämfört med titelns ambitioner är att boken blir lite väl mycket kuriosa om personer och historiska situationer, och mindre om vad vi vet och varför. Kanske kunde författaren på något sätt påpeka vad han själv skulle tagit med om han hade haft plats och/eller tid. Fast till hans försvar skriver han redan i förordet att titeln är större än innehållet (men det är också allt).

Boken är läsvärd och allmänbildande. Det är väl bra så!

Den larmande hopens dal

[det här har jag osammanhängande skrivit tidigare. har redigerat åtminstone lite! otroligt bra bok!]

Den larmande hopens dal av Erik Andersson - länk till Bokus.


det blev spridda icke sammanhållna funderingar. jag ville nog egentligen utreda mer än jag har gjort, nedan, men det blir för mycket. när jag läser vad jag skrivit inser jag att mycket saknas, att jag inte lyckas knyta ihop det. men kanske kan det bidra till läsningen.

för övrigt: när boken utgavs recenserades den på kulturnyheterna på SR P1, och det var en kort recension. det enda jag kommer ihåg från den recensionen var att språket i boken ansågs oerhört bra - och att jag blev sugen på att läsa den. varför minns jag inte nu - men det var något i reporterns entusiasm kanske. nog om det. jag läste boken för en månad sedan, ca.

författaren har tydligen nyöversatt tolkien alldeles nyligen.

nu har jag inte texten framför mig. jag borde ha det, för jag som jag minns det är boken full av symboler och gömda hänvisningar här och där.

jag tycker boken liknar pölsan, tex för att språket är precist; det är ytligt enkelt, men boken innehåller mer "på djupet".

bokens budskap tror jag är detta: om man börjar gräva för mycket, och inte förstår att hålla sig inom ramarna hamnar blir man satt på plats. medvetet eller omedvetet handlar de omkring just så.

vidare är ju både tidningen och befolkningen indelade i olika bon. detta är följdriktigt - om de skulle samarbeta vore de för starka. drömmarna pekar ditåt också. givetvis vore det inte troligt att ett bondeuppror skulle bombas till tystnad idag, men förr!
hur är det idag? vilka härskarstrukturer finns på arbetsplatser, i landets organisation, som förhindar allt för stora svängningar?

källaren har en viktig betydelse: källaren i huset där ina bor bör man inte gå ned i. hon varnas för det. källaren hos kollegan där hon hämtar mat. källaren där korrekturet sitter. det är också där hon hamnar till slut.

källaren i huset hon hyr luktar sött. det nämns någonstans att det är gammal sjöbotten (havs-?). någonstans, jag tror i äne, nämns om vatten, om avrinningen, om växthuseffekten - och vart skall allt vatten ta vägen? om torvmossen som kan bli mättad med vatten, om utdikningen. vatten känns viktigt. dessutom regnar det hela tiden, nästan. eller? kan vara värt att kolla upp.

i början av boken kräks ina helt plötsligt. mer nämns inte. men jag tror det hänger ihop med dialogen i slutet. hon är kanske gravid? eller har/skall göra abort? något är det.
hennes fd pojkvän nämner att han trodde nog att det var hon som dragit igång något. också det en ledtråd.

en rolig och viktig episod; när ina och en kollega åker till Äne för att rapportera om översvämningen. han som har ett så underligt namn tycker i sin tur att inas är underligt. han som inte tycker att det är konstigt att hans pappa är från polen (?). han står i slutet av scenen och stampar så det stänker. - det är väldigt likt, i komiken, en scen ur klas östergrens "med stövlarna på" - den när klas ö står i en stängd affär med en blind föreståndare/ägare.

i samma episod nämns något om äne - att det betyder ån som ligger vid byn som ligger vid ån (jag minns inte riktigt nu); en rundgång i ortsnamn som återkommer vid tex bysjön, eller hur det var, och på något annat ställe. rundgången är det man håller sig i? det fasta ingenting.

det känns som om författaren har valt personer och händelser efter ett visst schema/en viss plan - ingenting är slumpartat, allt har en betydelse. drömmarna är viktiga. en dröm handlar om upproret. en om kungamakten, och de fattiga som begår självmord; en dröm om den hedniska kulten, en om falköping, ett gytter av nationaliteter (där gudabilden från annan dröm nämns), ...

fru roos, chefredaktören, är hemlig. det är hon som övervakar allt. jag känner igen det från någonstans. men var (någon film, någon bok...)?

jag tror att dokumentet på slutet, som ina lägger åt sidan (det som kommer upp vart tionde år) är extremt viktigt. just det, det är där ortsnamnen kommer tillbaka. söndra och härska tror jag är något man får ta med sig.
i slutet drar det ihop sig överallt. det antyds att det hålls möten i olika bogårdar (eller vad de heter, de som ligger i centrum).

kanske, kom jag på nu, har tidningen en viktig roll att beskydda befolkningen - att hålla dem delade - för att skydda mot övermakten?

boken är skenbart enkel, skriver jag igen inser jag, men samtidigt undanglidande.

det finns mycket mer som jag inte hinner nu. sammantaget tycker jag att boken är oerhört bra. inte som pölsan, men nästan, nästan. i båda böckerna finns en oerhörd detaljrikedom; som kan tyckas alldeles onödig, men som jag anser ger respektive bok en speciell ton. bedrägligt faktaspäckade, faktaorienterade.

just det; gravarna har betydelse också. det är något med gravar och källare. det ligger en hund begraven...! nä vad dåligt.

---

har nu redigerat lite. det får vara så. vill bara tillägga att mitt förra arbete var organiserat just så här: huvudkontoret i bryssel - och regionerna i europa som rapporterar till huvudkontoret - och regionerna har ingenting med varandra att göra. delvis av praktiska skäl - olika lagstiftning och kultur. men också makt - informationen finns i bryssel och därifrån delar man inte med sig mer än nödvändigt.

---

Sommaren har varit snårig. Jag har dock läst några böcker. Tyvärr var många av dem inte speciellt bra. Här är listan: Millenium-triologin, Linda som i Linda-mordet (GW Persson), Filosofi & Politik (Tännsjö), Daidalos fall (Wolf Biermann), Tabloism (Ingvar Hedlund), Att resa sig upp och gå (Stig Claesson), Den larmande hopens dal (Erik Andersson). Någon mer kanske. Den larmande hopens dal var klart bäst av romanerna. Just den skall jag skriva om i nästa inlägg.

Det var minsann en brokig samling. Men gemensamt ser jag - endast böcker av män! Ajaj.