Hej då, ha det så bra! - Kristina Lugn

Jag var alltså på biblioteket, se föregående inlägg, och rotade då också fram Kristina Lugns samlade dikter (tom 2003). Jag läste i den sista diktsamlingen. Jag gillar den mycket!

Pregnans, humor, svart, svärta, rakt på sak! - jag får en känsla av själsfrände som förklarar hur det är! Den boken måste jag köpa!

Elegi över en död råtta - Barbro Lindgren

En diktsamling från 80-talet. Jag var på biblioteket och började bläddra in diktsamling av Claes Andersson - som verkade ok. Så kom jag på att BL också skrivit, och jag gillar ju hennes böcker.

Kan inte säga mer än att diktsamlingen är bra. Jordnära, naturen närvarande, kalvar föds och dör, växter på Alvaret (hon bor ju på Öland), och trots allt en ganska högt tempo i dikterna. Korta rader. Jag tyckte om det, och bör kanske återvända för en längre läsning - kanske fler diktsamlingar.

A new earth - Eckhart Tolle

Jag silar bort Gud, det eviga och sådant, och tror att allt i boken som rör den svåra konsten att vara människa är pregnant beskrivet, och vägen som presenteras är rimlig.
(Acceptans, glädje, entusiasm.) Jag kommer troligen att läsa delar av boken igen.

Demian - Herman Hesse

Jag har läst den här boken för länge sedan, och tyckte då om den. Nu läste jag den igen; jag fick plötsligt en aning om att jag skulle behöva den nu. Jag mindes den, men inte detaljerna, och det är i detaljerna budskapet står. Man måste läsa noggrant, tror jag.
Då: jag såg en annan människa i Demian, som jag kunde följa.
Nu: avsnittet om när huvudpersonen och berättaren brottas med Gud, och inte släpper med mindre att han blir välsignad. Kanske har det avsnittet mest relevans (nu). Och min egen tanke: att följa sitt öde, gå emot konventioner, inre hinder, gör visserligen ont, men slutligen endast därför att ensamheten man måste är oändlig. Man måste ta sig igenom för att nå - vad? Gemenskapen? Kärlek? Sig själv givetvis (som säkert är undflyende, skiftande, med tiden).

Och delar av slutet är föråldrade. (Sven Lindqvist har skrivit härom.) Eller kommer jag att läsa annorlunda senare? Jag kommer att läsa den igen. (Vid nästa kris.) (!)

Ett annat liv - Per Olov Enguist

Endast under några sidor i bokens slutskede finns det liv. Just där när han inte klarar av vänligheten, så nära på botten han ändå är. Är det så, att han inte klarar vänligheten? Varför värjer han sig - sammanbrottet och gråten skildras väl ändå som nära. Är det vänligheten som saknas i behandlingen? Skam, skuld, men sedan vänligheten, förlåtelsen?
Varför klarar man inte vänligheten i den djupa misären? Jag ställer mig frågan. Den gör ont, det är säkert.

I övrigt en kyligt resonerande betraktelse över det levda. Erfarenheter mera? En viktig och välskriven gärning, kanske litteraturhistorisk, och intressant ty den berör den tiden närmast före min. Han betraktar den något äldre, och klarsynt, än mina föräldrar var. Det finns ledtrådar för mig. Och ibland genom barndomsskildringen är boken rent av komisk i det misära. Men ytlig. Eller distanserad. Det kanske räcker! Men livet finns på de sista sidorna.

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

Är detta mytologiserande av den välbekanta barndomen. Ja, och att man måste sammanlägga allt. För att bli fri? Så har jag själv gjort, och olyckor blivit mer och mer förklarade. Kan man genom att lägga samman bli fri? Är det här ett försök?

Jag läser samtidigt Ett annat liv, och de två tillsammans blir ett, och jag sammanblandar kanske fakta från dem. Men avsikten. Kanske skriver jag mer efter att ha läst klart biografin.

Att förklara sig fri. Det går runt för mig. Vart leder det? Och den logiska luckan till där jag är nu: att acceptera de känslor, tankebanor, neurologiska banor som finns, att bryta de invanda processerna genom att se dem, men inte vara dem. Det gör ont som i bröstet, och lindringen - var är den?

Boken Kapten Nemos bibliotek skrevs enligt biografin just i uppbrottet från alkoholism. Finns någon upplysning i det? Eller är det endast en annan form av beroende?

Sent i november - Tove Jansson

Homsan Toft är bokens centralfigur, men det förstod jag inte förrän boken är slut. Det var kanske meningen så. Efterskimret är större än den enskilda läsningen, som ändå är god. Texten är svår, poetisk, och jag anar att mina barn inte förstår. Eller gör de det?

Stora delar av boken har jag högläst för mig själv. Just så långsamt skall denna bok läsas. Jag tror det.

När du gör som jag vill - Henrik Fexeus

Smårolig och intressant bok om påverkan - främst genom reklam - som jag kommer att minnas, men inte riktigt innehållet. Jag har alltså lärt mig att jag är lurad, men hur?
Så är det med böcker som spänner över stora fält. Man måste läsa mer om man skall verkligen förstå.