Demian - Herman Hesse

Jag har läst den här boken för länge sedan, och tyckte då om den. Nu läste jag den igen; jag fick plötsligt en aning om att jag skulle behöva den nu. Jag mindes den, men inte detaljerna, och det är i detaljerna budskapet står. Man måste läsa noggrant, tror jag.
Då: jag såg en annan människa i Demian, som jag kunde följa.
Nu: avsnittet om när huvudpersonen och berättaren brottas med Gud, och inte släpper med mindre att han blir välsignad. Kanske har det avsnittet mest relevans (nu). Och min egen tanke: att följa sitt öde, gå emot konventioner, inre hinder, gör visserligen ont, men slutligen endast därför att ensamheten man måste är oändlig. Man måste ta sig igenom för att nå - vad? Gemenskapen? Kärlek? Sig själv givetvis (som säkert är undflyende, skiftande, med tiden).

Och delar av slutet är föråldrade. (Sven Lindqvist har skrivit härom.) Eller kommer jag att läsa annorlunda senare? Jag kommer att läsa den igen. (Vid nästa kris.) (!)