Monsignore Quijote - Graham Greene

Jag hade för några år sedan en period då jag läste mycket av Graham Greene, eller i alla fall några böcker. Återupptog jag alltså den läsningen i helgen, med romanen Monsignore Quijote.

Det är efter Francos död, i Spanien, och fader Quijote hjälper en biskop från Rom (?) som havererat med sin bil. Q blir befordrad till Monisgnore, en alltså högre befattning i den katolska kyrkan. Den lokale biskopen gillar det inte, men påvliga bud motsätter man sig inte. Det går kanske inte heller.

Byns borgmästare, en kommunist!, blir bortröstad i valet. Han kallas skämtsamt av fader Q för Sancho. I och med valförlusten, och faderns motvilliga upphöjelse och behov av vila, ger sig dessa två män ut på resa i fader Qs gamla bil, kallad Rosinante.

Alltså - ger romanen byggstenar för intressanta existentiella samtal, politiska iakttagelser, rörelse i rummet och personlig utveckling. Dessutom vilar ju romanen på Cervantes Don Quijote, givetvis - något som anges tydligt i texten; man behöver inte vara Cervantes-expert för att förstå. Tror jag, om jag inte missat något. Jag är definitivt inte Cervantes-expert.

Den stilla stämningen, flytet, som i alla GG-romaner jag läst, det nästan sävliga. De humoristiska situationerna, ibland dråpliga. Och samtal som präglas av respekt om än oenighet. Vad annars kan man förvänta mellan en kyrkans man, och en kommunist?

Det är en fantastisk bok! Läs!

Homerisk hemkomst - Sven Delblanc

Författaren har följande åsikter:
av konstnärlig evidenskänsla är verken Iliaden och Odyssén författade av samma person, känd som Homeros.
Den analytiska forskningen missar ofta det uppenbara genom att leta detaljer.
Hans slutliga råd: efter en kort introduktion till grekisk mytologi - läs verken långsamt och se efter själv.
(Detta sista har jag försökt, men åtminstone den översättning jag har är tungläst. Jag lägger ner - det är för högtravande, tungt, upprepande. Det känns som om rytmen texten sig i vägen för innehållet. Man får för övrigt en god översikt genom att läsa Delblancs bok. Det kanske räcker.)

Delblanc har läst Iliaden och Odyssén som vore de moderna, och menar att alla ofullkomligheter i verket förklaras genom att Homeros var en lysande psykolog. Hjältarna är inte idealiserade, utan människor.

Han läser dessutom speciellt Iliaden som skriven av en fredsivrare - alla liknelser under krigsskildringar är fredliga - och de krigande lejonen blir därmed till skadedjur.

En mycket bra bok! Om än något beskäftig. Hans åsikter slår undan mycken forskning: kanske med rätt, men tonen blir en smula överlägsen.

Svart som silver - Bruno K. Öijer

Dikter kan jag inte mycket recensera; jag gör ett försök. Det blir dock bara en sammanfattning av min upplevelse. Tror jag.

Kanske är diktsamlingen ett efteråt; den sammanfattar kanske de tre tidigare utgivna, dem som ingår i den sk triologin. Vissa versrader tyder på det.
Kanske är det i stället en trött man som skriver, som sammanfattar sin trötthet. Den senaste diktsamlingen ligger väl sju år tillbaka.

Men bland allt det finns ändå glädje och humor. Om mumien som förs till Paris och mottas som vid ett statsbesök, om huset som inte kan hålla sig längre och springer emot med öppna armar (jag skriver ur minnet nu...).

Och det här att följa ett spår, som blir spårlöst - den yttersta osäkerheten, och verkligheten.

En del dikter kan jag inte ta till mig, men de flesta är som en käftsmäll: omedelbart tar de sig in i mig, gör sig förstådda.

Bruno K. Öijers dikter ger mig alltid mycket fruktbara tankar. Vänder på föreställningar, ger mig nya spår. Jag kan inte mer än säga att diktsamlingen gav mig mycket utbyte.

Män i min ålder - Stig Claesson

Boken utspelar sig i tidig november, en natt medan jaget minns personer han saknar.
Muren har fallit och östeuropa demokratiseras. Jagets, som jag tror ligger nära författarens jag, vill inte be om ursäkt för sin kommunistiska dröm.
Han reflekterar över sakernas tillstånd och varvar detta med en resa till Ungern, där han och en lika gammal som han manlig vän har stämt möte med varsin hälften så gammal kvinna.
Så har författaren möjlighet att kontrastera eller jämföra före och efter murens fall, ålderns betydelse, åldrande och död, marknadskrafter, etc.

Man får alltid i Stig Claessons böcker en känsla av att jaget och författaren är densamma. Men jag tror att den inställningen inte är komplikationsfri. Det är ett nog författarjagets grundupplevelser, men med variationer. Man kan nog inte läsa boken självbiografiskt. Hans böcker är för konstnärligt intrikata, eller välavvägda för det.

Den här boken har jag tidigare läst. Från det jag tidigare läste minns jag bara en vacker känsla av vemod. Så upplevde jag det nu också, det är helhetsintrycket, men varje sida innehåller både mer bitska analyser, och otidsenliga åsikter.

Trots allt tycker jag om Stig Claessons böcker. Det är stämningen. Men man får nog bortse från en del åsikter för att verkligen trivas.

Trollkarlens hatt - Tove Jansson

Egentligen lånade jag boken för att läsa för mina barn, men de är får små för insåg jag snabbt. Jag läste den själv i stället.

Allt jag har läst av Tove Jansson är bra. Den här boken är också mycket bra, fast den kanske mer är en saga för barn. Poesin finns i texten! Boken är helt enkelt så pass bra att jag väljer att skriva det här också.

Jag är helnöjd! Tove, Tove, Tove!

Oscar och den rosa damen - Eric-Emmanuel Schmitt

Den kortaste romanen jag läst tror jag. En mycket läsvärd sådan.

Boken består av några brev som tioårige Oscar skriver till Gud. Oscar är cancersjuk och kommer att dö, det vet han. Operationen lyckades inte.
Den rosa damen verkar vara en volontär, en som hälsar på barnen. Oscar och den rosa damen är bokens huvudpersoner. Oscars föräldrar finns i periferin, och deras rädsla att möta sin son, och sin sorg.

Jag är lite för berörd för att skriva något vettigt. Boken innehåller det väsentliga.

Ingen människa är en ö - Sture Linnér

Ytterligare en kort icke-roman, som jag köpte under helgen, och nu alltså har läst. Tydligen är romanläsandets tid inte inne än.

2007, när jag läste en del av och om Dag Hammarskjöld (varande ett slags förebild, inte t.ex. intressant ekonom), talade också Sture Linnér i programmet sommar. Hans lite spruckna, gamla röst, och berättelser befriade från sentimentalitet gjorde stort intryck på mig.

Nu höll jag på att skriva djupt intryck, och hade då börjat gå i samma fälla som Sture själv. Den här boken jag har läst utgavs 2006 och sommarprogrammet var kanske en utveckling.

Några porträtt i boken känner jag igen delar av, till exempel flickans i Phnom-Penh (i Kambodja), Allan Edwalls, Dag Hammarskjölds. Ty det är en porträttbok av människor Sture Linnér mött och beundrar. Presens! Några av personerna är inte väl kända för allmänheten.

Problemet är nog, genom hela boken men extra tydligt hos de för mig tidigare okända personporträtten, att språket, orden, är alldeles för högstämda, och beundran alltför stark, och endast uttryckt i just högstämdhet. Inte gestaltade, endast exemplifierade och sedan, tyvärr, solent förklarade.

Tvärtom gäller för utdragen ur brev; vilka jag som läsare nog inte kan ta till mig (sirliga formuleringar), och den tyvärr enda kommentaren att detta visar hur god denna människa är, eller var.

Kort och gott: uppsåtet är inte fel, men språket, eller dispositionen. Trots att boken är tunn känns den väldigt tjock, i liknelsens dåliga bemärkelse. Endast jag själv och liknande med mig som redan innan högaktar Sture Linnér kan ta till sig det intrycket. Nya läsare blir nog förskräckta. Jag själv litet dyster.

Påminner mig om att jag gett bort denna bok i julklapp, övertygad om att sommarprogrammets magi fanns även bland dessa sidor. Inser därmed vännens undvikande svar på mina frågor om boken. Jaja.

Jag kan dock, och vill!, rekommendera sommarprogrammet vilket finns här:
Programmet!
Bonusmaterial om Dag Hammarskjölds bortgång