Svart som silver - Bruno K. Öijer

Dikter kan jag inte mycket recensera; jag gör ett försök. Det blir dock bara en sammanfattning av min upplevelse. Tror jag.

Kanske är diktsamlingen ett efteråt; den sammanfattar kanske de tre tidigare utgivna, dem som ingår i den sk triologin. Vissa versrader tyder på det.
Kanske är det i stället en trött man som skriver, som sammanfattar sin trötthet. Den senaste diktsamlingen ligger väl sju år tillbaka.

Men bland allt det finns ändå glädje och humor. Om mumien som förs till Paris och mottas som vid ett statsbesök, om huset som inte kan hålla sig längre och springer emot med öppna armar (jag skriver ur minnet nu...).

Och det här att följa ett spår, som blir spårlöst - den yttersta osäkerheten, och verkligheten.

En del dikter kan jag inte ta till mig, men de flesta är som en käftsmäll: omedelbart tar de sig in i mig, gör sig förstådda.

Bruno K. Öijers dikter ger mig alltid mycket fruktbara tankar. Vänder på föreställningar, ger mig nya spår. Jag kan inte mer än säga att diktsamlingen gav mig mycket utbyte.