Jag hade för några år sedan en period då jag läste mycket av Graham Greene, eller i alla fall några böcker. Återupptog jag alltså den läsningen i helgen, med romanen Monsignore Quijote.
Det är efter Francos död, i Spanien, och fader Quijote hjälper en biskop från Rom (?) som havererat med sin bil. Q blir befordrad till Monisgnore, en alltså högre befattning i den katolska kyrkan. Den lokale biskopen gillar det inte, men påvliga bud motsätter man sig inte. Det går kanske inte heller.
Byns borgmästare, en kommunist!, blir bortröstad i valet. Han kallas skämtsamt av fader Q för Sancho. I och med valförlusten, och faderns motvilliga upphöjelse och behov av vila, ger sig dessa två män ut på resa i fader Qs gamla bil, kallad Rosinante.
Alltså - ger romanen byggstenar för intressanta existentiella samtal, politiska iakttagelser, rörelse i rummet och personlig utveckling. Dessutom vilar ju romanen på Cervantes Don Quijote, givetvis - något som anges tydligt i texten; man behöver inte vara Cervantes-expert för att förstå. Tror jag, om jag inte missat något. Jag är definitivt inte Cervantes-expert.
Den stilla stämningen, flytet, som i alla GG-romaner jag läst, det nästan sävliga. De humoristiska situationerna, ibland dråpliga. Och samtal som präglas av respekt om än oenighet. Vad annars kan man förvänta mellan en kyrkans man, och en kommunist?
Det är en fantastisk bok! Läs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar