Slapstick - Kurt Vonnegut

Den här boken har stått i bokhyllan några år, men har nu äntligen blivit läst. Av mig!
Jag har en ytterligare, kanske blir det nästa bok, men jag oroas över att de jag läst inte är kvar. Har jag lånat ut dem och i sådant fall till vem eller vilka? Minst två böcker saknas!

Hur som helst, när jag läste i min smak mästerverket Slakthus 5, köpte jag denna och en till av samme författare, men på något sätt - det blev inte mer läst. Kanske, säger kanske, för att Slakthus 5 var så bra att det kändes meningslöst att läsa mer av Vonnegut. Kanske! Bättre blir det inte, tänkte jag. Kanske!

Det sägs att Stig Claesson brevväxlade med Kurt Vonnegut. Båda är nu döda. De var av samma generation, med olika mentala krigsskador, men med samma syn. De skriver olika men är besläktade. Hur kan jag inte riktigt säga - mer än att det känns så. Men de är väl män i samma ålder åtminstone. Nu döda. So it goes.

Denna bok, Slapstick, inleds med att författaren själv för talan, och presenterar sig och sin släkt, och sin livssituation. Och, de efterföljande kapitlen vilka han hävdar är de mest självbiografiska han skrivit. Sant eller inte, men det blir intressant att läsa på det sättet - man kommer kanske in i metoden en smula.

Resten av boken är den snart 101-årige dr Swains (med en massa andra namn) självbiografi - den hoppar mellan nutid (vilket är kanske mellan femtio och hundra år in i framtiden räknat från 1976), där denne dr Swain, som bland annat varit USAs siste president, senator, barnläkare) lever på det nästan tomma Manhattan i foajén till Empire State Building; och dåtid, hans uppväxt tillsammans med tvillingsystern Eliza - de föddes och bedömdes vara paket, och gömdes undan. Men tillsammans var de genier - var och en för sig knappt normalbegåvade. De var oerhört fula, bland annat.

Kurt Vonneguts syster, nämner han själv i första kapitlet, dog i samma ålder som systern i ex-presidentens memoarer.

Mer än så kan jag inte skriva utan att reda ut hela boken. Den är skickligt skriven.

Som vanligt är det en inlindad men svidande kritik av USAs system. Ensamma människor, makt. och pengadrivna människor belönas, rovdrift. Västerlandet går under; och kineserna, som inte längre ens bryr sig om vad som händer i det lågutvecklade väst.

Man blir alltid charmad av Vonneguts idérikedom, av komiska episoder, av övernaturliga inslag (gärna med utomjordingar, tidsresor eller liknande), men den underliggande tonen är cynisk, svart. Och i nästan alla böcker jag läst av Vonnegut finns inget hopp - endast tomhet; och kanske kanske en befriande död.

Kanske kanske hade jag läst för många böcker av honom senast. Kanske är det istället så. Böckerna ger nya perspektiv, vilket är uppfriskande, men samtidigt ger eftersmaken inget hopp, ingen glädje. Och jag håller med om den logiska slutsatsen. Det är kanske det som gör mig så betryckt. Kanske! Kanske!