Terra Nullius - Sven Lindqvist

Titeln betyder Ingens land, det vill säga ett tomt land, som Australien till stora delar skulle vara, men nybyggarna stötte överallt på infödingar som inte ville flytta på sig.

Genom massakrer, tvångsvård, tvångsomhändertagande av barn, okunskap, vad man kan tänka sig, tog de vita över landet. Det verkar som om den enda räddningen för det infödda folket var att de var användbara som arbetskraft - eller slavar, närmare bestämt.

Sven Lindqvist reser och ser med egna ögon de platser där massakrer ägt rum, och framför allt att dessa faktum dolts så väl att väldigt få ens känner till att de har skett - även de som bor på platsen är ovetande. Ingenting står i guideböckerna, eller visas på museer. Det är givetvis en skrämmande bok, som försöker visa att brotten, övergreppen som begicks då fortsätter idag i en annan form. Och det viktigaste: vi som lever idag har ett ansvar - eftersom vi fortfarande drar nytta av den rikedom de vita tog för sig av. Alltså har vi också ärvt ansvaret!

Sven Lindqvists metod är densamma som i tex Ökendykarna, och Utrota varenda jävel! Innehållet är lika hemskt. Han väjer inte för det obehagliga. Det väldigt obehagliga skall jag säga. Men den här boken, Terra Nullius, är inte lika skrämmande, trots att innehållet är lika skrämmande. Varför?

Jo, jag tror, i de tidigare böckerna har författaren varit mer närvarande, skrivit mer om sina egna upplevelser, om orättvisor idag, om lidande, etc, och växlat det mot historiska svepande skeenden och enskilda historiska öden. Det har greppat tag i läsaren (mig!) och fått mig att känna orättvisorna. Dessutom är han i alla böcker, inklusive denna, oerhört noggrann och påläst. Han har läst mycket i förväg, och vet vad han skall leta efter. Han redovisar sina källor.

Det fungerar inte lika bra i denna bok. Den bok jag nu har läst ger mer känslan av faktabok. Den är helt enkelt inte lika bra, eller lyckad. Hans egna iakttagelser finns där, och suggestiva drömmar, men de tar inte plats i boken - är mer av kuriosa till den verkliga berättelsen, eller ett sidospår. Landskapsbilderna från bilen är vackra, men inte levande.

Att jag inte upplever boken som lika lyckad som föregångarna kan ju bero på förväntningarna. Men, trots allt, kan jag verkligen rekommendera boken. Läs den innan nästa resa till Australien.