Utrota varenda jävel! - Sven Lindqvist

Betydelsefull. Men så här i efterhand tycker jag att Ökendykarna är bättre skriven. Eller i alla fall kryper den under skinnet på ett mer påtagligt sätt.

Ökendykarna - Sven Lindqvist

En liten förstudie, känns det som, till Utrota varenda jävel! Men den är givetvis fristående, och i sig ett mästerverk. SLs sätt att skriva i korta stycken eller kapitel, på mellan några rader och några sidor (mest typiskt en halv eller en sida), och bland med iakttagelser på plats, referat av böcker, barndomsminnen ger stark koppling till - ja, vad? Kanske ordet närvaro är bättre. Och SL väjer inte för det svåraste - han gör allt för att ta av sig skygglapparna - dem vi alltid har på oss när vi till exempel säger: äh, det är väl inte så farligt att köpa de här icke ekologiska bananerna. Hade vi varit SL, hade vi tagit reda på allt om bananplantagerna, om transporterna, om lidandet och fattigdomen. Nu gör vi för det mesta inte det. Jag känner att det är tur att han gör så mycket åt oss.
Kolonialismen under lupp, i denna bok.

Klätterbaronen - Italo Calvino

Jag hade hört mycket gott om romanen, och den var väl bra. Men jag tycker lite omständlig, och inte helt trovärdig - man tror inte som läsare på att Cosimo verkligen har funnits. Romanen blir alltså mestadels allegorisk, och det blir ibland lite för uppenbart. Vad säger man? Gestaltningen är lite för svag? Ett kapitel berörde mig mycket mer än de andra. Jag upplevde det som helt sant. Där sögs jag in. Jag ger boken betyg stark 4 av 5 och tar med mig några rader från det ena eller andra kapitlet. Varför inte det här lilla stycket: "Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor. Det är samma kärlek jägaren hyser för allt som lever, och han kan bara uttrycka den genom att rikta bössan. Cosimo kunde ännu inte ge namn åt denna känsla, men han gav utlopp åt den genom att forcera sin framfart." Ja, språket är lite styltigt; kanske översättningen, kanske åldern på texten, kanske båda gör sitt, men innehållet är exakt! Tycker jag.

Blå måndag - Stig Claesson

Jaha, så har man läst en till. Jag köpte den häromdagen på ett av de få kvarvarande antikvariaten här i Stockholm. Och det är i alla fall inte jag som brustit i min konsumentmakt. Antikvariaten läggs ned ändå. Eller har jag alltså brustit? Jag har lagt för lite pengar, även om det var de pengar jag hade, på de böcker som annars inte hade blivit sålda. Men jag borde ha tjänat mer pengar, och köpt fler böcker. Då hade nog fler antikvariat blivit kvar. Hade jag haft tillräckligt med pengar hade alla varit kvar.
Hör hur man säger: folket får vad folket vill ha. Alltid denna skuld. Jag har inte gjort tillräckligt. Borde jag ha skapat opinion?
Nå.
Blå måndag är en samling korta texter på maximalt vardera två sidor, inklusive illustration, förutom en eller två som är respektive fyra sidor lång inklusive två illustrationer. En och annan text är ett guldkorn bland i övrigt silver och brons. Idel pallplaceringar alltså, och det är trångt i toppen. Det blåser däremot snålt på oss vanligt verkligt folk som inte ens har pengar att understödja det vi vill ha.
Det är förjävligt.

Dagar och nätter i Paris och Göteborg - Claes Hylinger

Och så, den sista i min ägo. Jag funderar på dikterna i boken och varför de är där. De är utomordentligt banala, men rymmer ändå något riktigt i samband med texten. Men banala, det är de visst!

Hursomhelst! Jag fortsätter att läsa något annat.

Pestskeppet - Frank G. Slaughter

Ja, den här boken läste jag som ung tonåring. Eller var jag kanske tolv? Det var då en av de bästa böcker jag hade läst. Det tycker jag fortfarande att jag tyckte och jag kan fortfarande känna hur jag kände. När jag nu läste om boken - jag hittade den av en slump - det är samma exemplar som jag läste då och kunde inte motstå - finner jag som väntat en ganska medioker och kantig spänningsroman som dock är mer sammanhållen än de flesta detektivromaner jag läst. Det finns logiska luckor men de går att blunda för eller tänka sig förbi. Men återigen en läsupplevelse; jag mindes boken i stora drag och ett par viktiga detaljer, och kunde nu minnas vem jag var när jag läste, då. Slingrigt kanske, men vad gör man inte?

Kvällarna på pärlan - Claes Hylinger

En ytterligare av CH läst. Jag skall nog inte kommentera mer än att boken var bra. Inte oväntat alls. Jag är alldeles för partisk för att skriva något vettigt.

I samspråk med djuren - Konrad Lorenz

Denna bok med små söta och ibland bisarra historier, berättade med ett underton av allvar, rekommenderar jag till alla som har eller har tänkt att skaffa ett husdjur. De olika djurens behov och uttrycksbehov förklaras, och varför vissa dör i felaktig typ av fångenskap. Jag tänker mig inte skaffa husdjur, men under förklarade betingelser så kanske ändå. Men det faller på betingelsernas omöjlighet!

Hej då, ha det så bra! - Kristina Lugn

Jag var alltså på biblioteket, se föregående inlägg, och rotade då också fram Kristina Lugns samlade dikter (tom 2003). Jag läste i den sista diktsamlingen. Jag gillar den mycket!

Pregnans, humor, svart, svärta, rakt på sak! - jag får en känsla av själsfrände som förklarar hur det är! Den boken måste jag köpa!

Elegi över en död råtta - Barbro Lindgren

En diktsamling från 80-talet. Jag var på biblioteket och började bläddra in diktsamling av Claes Andersson - som verkade ok. Så kom jag på att BL också skrivit, och jag gillar ju hennes böcker.

Kan inte säga mer än att diktsamlingen är bra. Jordnära, naturen närvarande, kalvar föds och dör, växter på Alvaret (hon bor ju på Öland), och trots allt en ganska högt tempo i dikterna. Korta rader. Jag tyckte om det, och bör kanske återvända för en längre läsning - kanske fler diktsamlingar.

A new earth - Eckhart Tolle

Jag silar bort Gud, det eviga och sådant, och tror att allt i boken som rör den svåra konsten att vara människa är pregnant beskrivet, och vägen som presenteras är rimlig.
(Acceptans, glädje, entusiasm.) Jag kommer troligen att läsa delar av boken igen.

Demian - Herman Hesse

Jag har läst den här boken för länge sedan, och tyckte då om den. Nu läste jag den igen; jag fick plötsligt en aning om att jag skulle behöva den nu. Jag mindes den, men inte detaljerna, och det är i detaljerna budskapet står. Man måste läsa noggrant, tror jag.
Då: jag såg en annan människa i Demian, som jag kunde följa.
Nu: avsnittet om när huvudpersonen och berättaren brottas med Gud, och inte släpper med mindre att han blir välsignad. Kanske har det avsnittet mest relevans (nu). Och min egen tanke: att följa sitt öde, gå emot konventioner, inre hinder, gör visserligen ont, men slutligen endast därför att ensamheten man måste är oändlig. Man måste ta sig igenom för att nå - vad? Gemenskapen? Kärlek? Sig själv givetvis (som säkert är undflyende, skiftande, med tiden).

Och delar av slutet är föråldrade. (Sven Lindqvist har skrivit härom.) Eller kommer jag att läsa annorlunda senare? Jag kommer att läsa den igen. (Vid nästa kris.) (!)

Ett annat liv - Per Olov Enguist

Endast under några sidor i bokens slutskede finns det liv. Just där när han inte klarar av vänligheten, så nära på botten han ändå är. Är det så, att han inte klarar vänligheten? Varför värjer han sig - sammanbrottet och gråten skildras väl ändå som nära. Är det vänligheten som saknas i behandlingen? Skam, skuld, men sedan vänligheten, förlåtelsen?
Varför klarar man inte vänligheten i den djupa misären? Jag ställer mig frågan. Den gör ont, det är säkert.

I övrigt en kyligt resonerande betraktelse över det levda. Erfarenheter mera? En viktig och välskriven gärning, kanske litteraturhistorisk, och intressant ty den berör den tiden närmast före min. Han betraktar den något äldre, och klarsynt, än mina föräldrar var. Det finns ledtrådar för mig. Och ibland genom barndomsskildringen är boken rent av komisk i det misära. Men ytlig. Eller distanserad. Det kanske räcker! Men livet finns på de sista sidorna.

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

Är detta mytologiserande av den välbekanta barndomen. Ja, och att man måste sammanlägga allt. För att bli fri? Så har jag själv gjort, och olyckor blivit mer och mer förklarade. Kan man genom att lägga samman bli fri? Är det här ett försök?

Jag läser samtidigt Ett annat liv, och de två tillsammans blir ett, och jag sammanblandar kanske fakta från dem. Men avsikten. Kanske skriver jag mer efter att ha läst klart biografin.

Att förklara sig fri. Det går runt för mig. Vart leder det? Och den logiska luckan till där jag är nu: att acceptera de känslor, tankebanor, neurologiska banor som finns, att bryta de invanda processerna genom att se dem, men inte vara dem. Det gör ont som i bröstet, och lindringen - var är den?

Boken Kapten Nemos bibliotek skrevs enligt biografin just i uppbrottet från alkoholism. Finns någon upplysning i det? Eller är det endast en annan form av beroende?

Sent i november - Tove Jansson

Homsan Toft är bokens centralfigur, men det förstod jag inte förrän boken är slut. Det var kanske meningen så. Efterskimret är större än den enskilda läsningen, som ändå är god. Texten är svår, poetisk, och jag anar att mina barn inte förstår. Eller gör de det?

Stora delar av boken har jag högläst för mig själv. Just så långsamt skall denna bok läsas. Jag tror det.

När du gör som jag vill - Henrik Fexeus

Smårolig och intressant bok om påverkan - främst genom reklam - som jag kommer att minnas, men inte riktigt innehållet. Jag har alltså lärt mig att jag är lurad, men hur?
Så är det med böcker som spänner över stora fält. Man måste läsa mer om man skall verkligen förstå.