Ett annat liv - Per Olov Enguist

Endast under några sidor i bokens slutskede finns det liv. Just där när han inte klarar av vänligheten, så nära på botten han ändå är. Är det så, att han inte klarar vänligheten? Varför värjer han sig - sammanbrottet och gråten skildras väl ändå som nära. Är det vänligheten som saknas i behandlingen? Skam, skuld, men sedan vänligheten, förlåtelsen?
Varför klarar man inte vänligheten i den djupa misären? Jag ställer mig frågan. Den gör ont, det är säkert.

I övrigt en kyligt resonerande betraktelse över det levda. Erfarenheter mera? En viktig och välskriven gärning, kanske litteraturhistorisk, och intressant ty den berör den tiden närmast före min. Han betraktar den något äldre, och klarsynt, än mina föräldrar var. Det finns ledtrådar för mig. Och ibland genom barndomsskildringen är boken rent av komisk i det misära. Men ytlig. Eller distanserad. Det kanske räcker! Men livet finns på de sista sidorna.