Homsan Toft är bokens centralfigur, men det förstod jag inte förrän boken är slut. Det var kanske meningen så. Efterskimret är större än den enskilda läsningen, som ändå är god. Texten är svår, poetisk, och jag anar att mina barn inte förstår. Eller gör de det?
Stora delar av boken har jag högläst för mig själv. Just så långsamt skall denna bok läsas. Jag tror det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar