Olof Lagercrantz - Sven Stolpe

Stolpes lustmord på OL är riktigt rolig att läsa. Det är nog tomma tunnor i ganska stora stycken, men befriande att någon skriver så elakt om någon jag håller så högt. (För det gör jag - OLs biografier läser jag om och om.)

Och det har det goda med sig att jag läst vidare om hur pass omstridd OL egentligen var. Det är svårt att läsa ut ur de finstämda närläsningarna och den ödmjukhet han uttrycker i just biografierna.

Hotell Erfarenheten - Claes Hylinger

Boken gladde mig mycket. Han lyckas verkligen förmedla närvaro, och en känsla av meningsfullhet i det vardagliga. Men jag förstår inte hur, och hur det kan bli så roligt och lätt.

Det verkar så enkelt. Stort!

Den sjunde dagen - Stefan Einhorn

Elakt uttryckt en roman som gestaltar (oupplevd icke-förstådd) livsvisdom, förpackad i en riktigt banal, låtsat självbiografisk berättelse.

Men jag har läst den.

(Felet är, tror jag, att SE skriver (tänker?) alldeles för celebralt, förnuftigt, vilket inte är vist.)

A brief history of time - Stephen Hawking

Det mest imponerande med boken är väl att författaren tar sig tid att skriva den. Han är ju trots allt gravt rörelsehindrad pga sjukdomen ALS. Och den populära genomgången av känd kvantfysik och relativitetsteori är pedagogisk och medryckande.

Sedan kommer han mer in på sitt eget forskningsområde - vilket inbegriper svarta hål, och i slutändan ett försök till att beskriva universum som helhet. Där är han inte lika övertygande. Kan man komma undan med att skriva att det blir för teoretiskt? (Jag menar nog snarast spekulativt - jag får en känsla av spekulation.) Det blir i alla fall utan relevans för mig som läsare. Jag kan inte ta till mig det. Och det kan ju för all del bero på mig, men nu är det ju jag som läst och skriver här. Då blir det så.

Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt - Oliver Sacks

En bok som kunde varit en tredjedel så lång, eller kort. Författaren beskriver neurologiska patientfall, som i sina abnorma drag ljussätter människans psyke. Men han blandar upp det med bland annat filosofiska betraktelser, diktcitat, och det behärskar han inte. Tycker jag. Dessutom i en stil av romantiskt veckotidningsreportage. Tror jag, eftersom jag inte på länge har läst något sådant reportage.

Det är en intressant bok, med infattade glaspärlor som nästan helt döljer.

Drömspår - Bruce Chatwin

Kanske visste Bruce Chatwin att han snart skulle dö - han var smittad av hiv (då htlv3), och hade rest runt världen i jakt på sin egen vilja till förflyttning.

Han beskriver i boken en resa i Australien. Men hans syfte är att använda aboriginernas sånglinjer som utgångspunkt för sin teori om människan formad av hotet från rovdjuren. De grupperar sig, försvarar sig, och vänder sitt försvar utåt. De vandrar, efter mat, vatten, men också då incesttabut är starkt i alla kulturer. Det borde ha varit så, även då.

En lysande reseskildring, förvandlad till en personlig teori, ej hållbar, förvisso intressant. Synd att min version av boken har alla hans gamla anteckningar i sådan kursiv stil att den inte går att läsa. Och de är för många, ett lapptäcke, så svåra att tro.

En lysande reseskildring, ett gytter av teorier, anteckningar, en sammanlagd fråga: vad var det du ville? vad var det jag läste? Synd - boken kunde ha blivit så mycket. Och ändå är den bra, och Bruce Chatwin en av mina absoluta favoritförfattare.