Burfågel - Kurt Vonnegut

Jag var tvungen att göra en paus mitt i boken, och jag läste inte på ett par veckor. Boken var för tragisk. Eller cynisk. Men efter pausen gick det lättare. Boken var litet lättare, den blev litet mer hoppfull och varm. Det fanns på slutet mänsklighet i texten.

Jag kan inte skriva mer än att det är en typisk Vonnegut-roman. Återigen klär han sig i en gestalt som är vänstersymaptisör, men så utanför samhället och misslyckad, att han inte kan tas på allvar, om man inte vill ta honom på allvar. Det gör kapitalistkritiken i mitt tycke mer effektiv - men den kan också ses som ett alibi.

Jag vet inte. Men jag gillar boken. Det är egentligen stilen i författarskapet jag gillar, eller ibland blir trött på (cynismen, den svarta humorn som ibland blir för svart);

jag räknar med att varje bok av K.V. jag läser i framtiden kommer att vara som en liten pusselbit. På så sätt, återigen och på gott och ont, liknar hans och Stig Claessons böcker varandra.

Terra Nullius - Sven Lindqvist

Titeln betyder Ingens land, det vill säga ett tomt land, som Australien till stora delar skulle vara, men nybyggarna stötte överallt på infödingar som inte ville flytta på sig.

Genom massakrer, tvångsvård, tvångsomhändertagande av barn, okunskap, vad man kan tänka sig, tog de vita över landet. Det verkar som om den enda räddningen för det infödda folket var att de var användbara som arbetskraft - eller slavar, närmare bestämt.

Sven Lindqvist reser och ser med egna ögon de platser där massakrer ägt rum, och framför allt att dessa faktum dolts så väl att väldigt få ens känner till att de har skett - även de som bor på platsen är ovetande. Ingenting står i guideböckerna, eller visas på museer. Det är givetvis en skrämmande bok, som försöker visa att brotten, övergreppen som begicks då fortsätter idag i en annan form. Och det viktigaste: vi som lever idag har ett ansvar - eftersom vi fortfarande drar nytta av den rikedom de vita tog för sig av. Alltså har vi också ärvt ansvaret!

Sven Lindqvists metod är densamma som i tex Ökendykarna, och Utrota varenda jävel! Innehållet är lika hemskt. Han väjer inte för det obehagliga. Det väldigt obehagliga skall jag säga. Men den här boken, Terra Nullius, är inte lika skrämmande, trots att innehållet är lika skrämmande. Varför?

Jo, jag tror, i de tidigare böckerna har författaren varit mer närvarande, skrivit mer om sina egna upplevelser, om orättvisor idag, om lidande, etc, och växlat det mot historiska svepande skeenden och enskilda historiska öden. Det har greppat tag i läsaren (mig!) och fått mig att känna orättvisorna. Dessutom är han i alla böcker, inklusive denna, oerhört noggrann och påläst. Han har läst mycket i förväg, och vet vad han skall leta efter. Han redovisar sina källor.

Det fungerar inte lika bra i denna bok. Den bok jag nu har läst ger mer känslan av faktabok. Den är helt enkelt inte lika bra, eller lyckad. Hans egna iakttagelser finns där, och suggestiva drömmar, men de tar inte plats i boken - är mer av kuriosa till den verkliga berättelsen, eller ett sidospår. Landskapsbilderna från bilen är vackra, men inte levande.

Att jag inte upplever boken som lika lyckad som föregångarna kan ju bero på förväntningarna. Men, trots allt, kan jag verkligen rekommendera boken. Läs den innan nästa resa till Australien.

Det hemliga sällskapet - Claes Hylinger

"Ibland [...] tänkte jag att verkligheten var en produkt av mina egna tankar, och om jag tänkte annorlunda skulle världen bli annorlunda. Och även om sunda förnuftet sa mig att det inte var så enkelt, var den tanken en tröst för mig och ett hemligt sällskap, när tillvaron kändes mig svår."

" -Har ni några särskilda kännetecken? frågade jag.
-Javisst, vi säger "goddag" när vi hälsar.
-Men det gör väl alla andra också?
-Just det.
[...]
-Men hur känner man igen en medlem av det hemliga sällskapet?
-Tja, om det regnar, till exempel, så skall ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
-Men det gör ju alla andra också!
-Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka - och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.
Men jag förstod inte."

Allt är samma sak. (Bättre kan det inte sägas, enligt min mening.)

Dessa två länkar, nedan, kan vara nycklar till boken, som man annars riskerar att blåsa förbi i 160 - då den skenbart består endast av lättlästa rakor. Jag har gjort det misstaget, men nu läst om med större behållning.

Uppsats i ämnet.
Wikipedia.

Farlig midsommar - Tove Jansson

Återigen läser Tove Jansson för mina barn, men den var så bra att jag läste ut den i förväg. Jämförd med Trollkarlens hatt (tidigare kommenterad) vill jag säga: man kommer närmare figurerna, huvudpersonerna, deras karaktärer framträder, men ändå är helhetsintrycket - en svagare historia. Kanske är boken mer kantig, mer detaljerad, till priset av helheten?

Jaja. Den är jättebra.

Åter till Patagonien - Bruce Chatwin, Paul Theroux

Ja, denna illa producerade parentes ser dyr ut men är billig.
I den finns guldkorn av litterära referenser, men de skulle inte ha skrivit tillsammans, och inte citerat så mycket. Halva boken består av citerade stycken. Just när man börjar höra respektive författares röst, avbryts den av den andre, eller ett längre citat.

Synd, synd, för man kunde ju göra så mycket mer av detta. Paul Theroux har jag inte läst något av tidigare, men Bruce Chatwin! Jag håller den senare i topp - en av de bästa författare jag läst. Hans prisbelönta reseklassiker I Patagonien. Läs den i stället.

Denna bok hamnar under esoterika.

Memoarer (första delen) - Bob Dylan

Jag vet inte om det kommit ut någon mer memoardel. Det kan jag enkelt kontrollera, men det orkar jag inte. Och vill inte.

Boken verkar skriven av en tonåring med attityd: utan självdistans. Bob Dylan har distans till företeelser, men det verkar inte som om han har det till sig själv. Det travas liknelser den ena mer storvulen än den andra.

Översättningen anar jag är inte försvenskad. Den är amerikanska på svenska, och jag vet inte om det fångar boken bättre eller sämre. Jag tippar på sämre.

Men om man gillar Bob Dylan, och vill veta alla de tusen artisters namn som han eventuellt fått inspiration av kan man läsa boken med viss behållning. Jag kan inte tillräckligt mycket, har inte hört mer än en bråkdel av hans låtar, och hade nästan ingen behållning alls, utom en: berättelsen förefaller uppriktig, sann, och jag kan förstå och sätta mig in i hans skaparkris - 1987 eller när det var. Tex.

Oerhört besviken är jag. Litterärt är boken ett fiasko.

Six easy pieces - Richard P. Feynman

Det är ingen vanlig bok - det är en föreläsningsserie om sex föreläsningar om den moderna fysikens grunder. En sådan föreläsare skulle man haft. Vad har jag väl inte förstått. Tills nu! Författaren var fysiker själv, professor och föreläsare, men också framstående forskare.

Trots att jag har läst ganska mycket fysik, relativt sett, tror jag att boken kan passa alla som är intresserade. Den kräver inte mycket förkunskaper. Tror jag!

Sex lätta bitar - och de är lätta. Ändå är de svåra. Man måste tänka, men får god hjälp av författaren. Han förklarar på ett sätt som gör att man förstår varför - och inte bara vad. De få matematiska uttryck som förekommer behöver man inte förstå - de förklaras med ord.

Jag hade önskat, dock, att det fanns ytterligare sex lätta bitar. Mer! Mer!

Det lyckliga Europa - Stig Claesson

En väldigt bra bok, speciellt tror jag om man har läst hans tidigare böcker.
Vilket jag har.
I så fall får man en del sammanhang klara för sig. Brev till en hembygdsgård, tex, är mycket mycket bra. Den blir nästan bättre nu.

I övrigt är bokens förtjänst att den är trots sin mångordighet levande. Och visar på något mänskligt - flockmentalitet och auktoritetstro. Mycket välskriven, men ibland lite tjatig. Den är som en vanlig Stig Claesson-bok, men med en skillnad - det är ett direktare tilltal i boken. Han kliver fram och visar sig, lindar inte in sig i romanfigurer jag i alla fall inte trott på. Befriande.

Slapstick - Kurt Vonnegut

Den här boken har stått i bokhyllan några år, men har nu äntligen blivit läst. Av mig!
Jag har en ytterligare, kanske blir det nästa bok, men jag oroas över att de jag läst inte är kvar. Har jag lånat ut dem och i sådant fall till vem eller vilka? Minst två böcker saknas!

Hur som helst, när jag läste i min smak mästerverket Slakthus 5, köpte jag denna och en till av samme författare, men på något sätt - det blev inte mer läst. Kanske, säger kanske, för att Slakthus 5 var så bra att det kändes meningslöst att läsa mer av Vonnegut. Kanske! Bättre blir det inte, tänkte jag. Kanske!

Det sägs att Stig Claesson brevväxlade med Kurt Vonnegut. Båda är nu döda. De var av samma generation, med olika mentala krigsskador, men med samma syn. De skriver olika men är besläktade. Hur kan jag inte riktigt säga - mer än att det känns så. Men de är väl män i samma ålder åtminstone. Nu döda. So it goes.

Denna bok, Slapstick, inleds med att författaren själv för talan, och presenterar sig och sin släkt, och sin livssituation. Och, de efterföljande kapitlen vilka han hävdar är de mest självbiografiska han skrivit. Sant eller inte, men det blir intressant att läsa på det sättet - man kommer kanske in i metoden en smula.

Resten av boken är den snart 101-årige dr Swains (med en massa andra namn) självbiografi - den hoppar mellan nutid (vilket är kanske mellan femtio och hundra år in i framtiden räknat från 1976), där denne dr Swain, som bland annat varit USAs siste president, senator, barnläkare) lever på det nästan tomma Manhattan i foajén till Empire State Building; och dåtid, hans uppväxt tillsammans med tvillingsystern Eliza - de föddes och bedömdes vara paket, och gömdes undan. Men tillsammans var de genier - var och en för sig knappt normalbegåvade. De var oerhört fula, bland annat.

Kurt Vonneguts syster, nämner han själv i första kapitlet, dog i samma ålder som systern i ex-presidentens memoarer.

Mer än så kan jag inte skriva utan att reda ut hela boken. Den är skickligt skriven.

Som vanligt är det en inlindad men svidande kritik av USAs system. Ensamma människor, makt. och pengadrivna människor belönas, rovdrift. Västerlandet går under; och kineserna, som inte längre ens bryr sig om vad som händer i det lågutvecklade väst.

Man blir alltid charmad av Vonneguts idérikedom, av komiska episoder, av övernaturliga inslag (gärna med utomjordingar, tidsresor eller liknande), men den underliggande tonen är cynisk, svart. Och i nästan alla böcker jag läst av Vonnegut finns inget hopp - endast tomhet; och kanske kanske en befriande död.

Kanske kanske hade jag läst för många böcker av honom senast. Kanske är det istället så. Böckerna ger nya perspektiv, vilket är uppfriskande, men samtidigt ger eftersmaken inget hopp, ingen glädje. Och jag håller med om den logiska slutsatsen. Det är kanske det som gör mig så betryckt. Kanske! Kanske!