Burfågel - Kurt Vonnegut

Jag var tvungen att göra en paus mitt i boken, och jag läste inte på ett par veckor. Boken var för tragisk. Eller cynisk. Men efter pausen gick det lättare. Boken var litet lättare, den blev litet mer hoppfull och varm. Det fanns på slutet mänsklighet i texten.

Jag kan inte skriva mer än att det är en typisk Vonnegut-roman. Återigen klär han sig i en gestalt som är vänstersymaptisör, men så utanför samhället och misslyckad, att han inte kan tas på allvar, om man inte vill ta honom på allvar. Det gör kapitalistkritiken i mitt tycke mer effektiv - men den kan också ses som ett alibi.

Jag vet inte. Men jag gillar boken. Det är egentligen stilen i författarskapet jag gillar, eller ibland blir trött på (cynismen, den svarta humorn som ibland blir för svart);

jag räknar med att varje bok av K.V. jag läser i framtiden kommer att vara som en liten pusselbit. På så sätt, återigen och på gott och ont, liknar hans och Stig Claessons böcker varandra.