Memoarer (första delen) - Bob Dylan

Jag vet inte om det kommit ut någon mer memoardel. Det kan jag enkelt kontrollera, men det orkar jag inte. Och vill inte.

Boken verkar skriven av en tonåring med attityd: utan självdistans. Bob Dylan har distans till företeelser, men det verkar inte som om han har det till sig själv. Det travas liknelser den ena mer storvulen än den andra.

Översättningen anar jag är inte försvenskad. Den är amerikanska på svenska, och jag vet inte om det fångar boken bättre eller sämre. Jag tippar på sämre.

Men om man gillar Bob Dylan, och vill veta alla de tusen artisters namn som han eventuellt fått inspiration av kan man läsa boken med viss behållning. Jag kan inte tillräckligt mycket, har inte hört mer än en bråkdel av hans låtar, och hade nästan ingen behållning alls, utom en: berättelsen förefaller uppriktig, sann, och jag kan förstå och sätta mig in i hans skaparkris - 1987 eller när det var. Tex.

Oerhört besviken är jag. Litterärt är boken ett fiasko.