Klätterbaronen - Italo Calvino

Jag hade hört mycket gott om romanen, och den var väl bra. Men jag tycker lite omständlig, och inte helt trovärdig - man tror inte som läsare på att Cosimo verkligen har funnits. Romanen blir alltså mestadels allegorisk, och det blir ibland lite för uppenbart. Vad säger man? Gestaltningen är lite för svag? Ett kapitel berörde mig mycket mer än de andra. Jag upplevde det som helt sant. Där sögs jag in. Jag ger boken betyg stark 4 av 5 och tar med mig några rader från det ena eller andra kapitlet. Varför inte det här lilla stycket: "Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor. Det är samma kärlek jägaren hyser för allt som lever, och han kan bara uttrycka den genom att rikta bössan. Cosimo kunde ännu inte ge namn åt denna känsla, men han gav utlopp åt den genom att forcera sin framfart." Ja, språket är lite styltigt; kanske översättningen, kanske åldern på texten, kanske båda gör sitt, men innehållet är exakt! Tycker jag.