Ingen människa är en ö - Sture Linnér

Ytterligare en kort icke-roman, som jag köpte under helgen, och nu alltså har läst. Tydligen är romanläsandets tid inte inne än.

2007, när jag läste en del av och om Dag Hammarskjöld (varande ett slags förebild, inte t.ex. intressant ekonom), talade också Sture Linnér i programmet sommar. Hans lite spruckna, gamla röst, och berättelser befriade från sentimentalitet gjorde stort intryck på mig.

Nu höll jag på att skriva djupt intryck, och hade då börjat gå i samma fälla som Sture själv. Den här boken jag har läst utgavs 2006 och sommarprogrammet var kanske en utveckling.

Några porträtt i boken känner jag igen delar av, till exempel flickans i Phnom-Penh (i Kambodja), Allan Edwalls, Dag Hammarskjölds. Ty det är en porträttbok av människor Sture Linnér mött och beundrar. Presens! Några av personerna är inte väl kända för allmänheten.

Problemet är nog, genom hela boken men extra tydligt hos de för mig tidigare okända personporträtten, att språket, orden, är alldeles för högstämda, och beundran alltför stark, och endast uttryckt i just högstämdhet. Inte gestaltade, endast exemplifierade och sedan, tyvärr, solent förklarade.

Tvärtom gäller för utdragen ur brev; vilka jag som läsare nog inte kan ta till mig (sirliga formuleringar), och den tyvärr enda kommentaren att detta visar hur god denna människa är, eller var.

Kort och gott: uppsåtet är inte fel, men språket, eller dispositionen. Trots att boken är tunn känns den väldigt tjock, i liknelsens dåliga bemärkelse. Endast jag själv och liknande med mig som redan innan högaktar Sture Linnér kan ta till sig det intrycket. Nya läsare blir nog förskräckta. Jag själv litet dyster.

Påminner mig om att jag gett bort denna bok i julklapp, övertygad om att sommarprogrammets magi fanns även bland dessa sidor. Inser därmed vännens undvikande svar på mina frågor om boken. Jaja.

Jag kan dock, och vill!, rekommendera sommarprogrammet vilket finns här:
Programmet!
Bonusmaterial om Dag Hammarskjölds bortgång