En studie i Tavaststjerna, eller en berättelse om, och en berättelse om en förälskelse som aldrig tog slut, eller en studie om. Och jag-personen läser om förälskelse, han läser om Taube, och andra, och det verkar kanske spretigt, men det hänger ihop. CH beskriver subtilt och distanserat. Till och med i det pinsamma, eller i det storvulna, har han distans till det och det slutar ofta i att jaget tar en kopp kaffe eller en öl, och begrundar men glömmer sedan hela saken.
Jag tycker boken är fantastisk, som vanligt, men är störd över bokens definitiva slutsats: en sådan förälskelse tar inte slut, och medför sådant lidande och verklighetsfrånvaro. Men kanske också vishet - man kan hoppas - enligt en passage i boken. Den som handlar om Elstir, Proust. (Detta sista är inte nödvändigtvis författarens poäng, men jag väljer att läsa det så.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar