Utrota varenda jävel! - Sven Lindqvist

Betydelsefull. Men så här i efterhand tycker jag att Ökendykarna är bättre skriven. Eller i alla fall kryper den under skinnet på ett mer påtagligt sätt.

Ökendykarna - Sven Lindqvist

En liten förstudie, känns det som, till Utrota varenda jävel! Men den är givetvis fristående, och i sig ett mästerverk. SLs sätt att skriva i korta stycken eller kapitel, på mellan några rader och några sidor (mest typiskt en halv eller en sida), och bland med iakttagelser på plats, referat av böcker, barndomsminnen ger stark koppling till - ja, vad? Kanske ordet närvaro är bättre. Och SL väjer inte för det svåraste - han gör allt för att ta av sig skygglapparna - dem vi alltid har på oss när vi till exempel säger: äh, det är väl inte så farligt att köpa de här icke ekologiska bananerna. Hade vi varit SL, hade vi tagit reda på allt om bananplantagerna, om transporterna, om lidandet och fattigdomen. Nu gör vi för det mesta inte det. Jag känner att det är tur att han gör så mycket åt oss.
Kolonialismen under lupp, i denna bok.

Klätterbaronen - Italo Calvino

Jag hade hört mycket gott om romanen, och den var väl bra. Men jag tycker lite omständlig, och inte helt trovärdig - man tror inte som läsare på att Cosimo verkligen har funnits. Romanen blir alltså mestadels allegorisk, och det blir ibland lite för uppenbart. Vad säger man? Gestaltningen är lite för svag? Ett kapitel berörde mig mycket mer än de andra. Jag upplevde det som helt sant. Där sögs jag in. Jag ger boken betyg stark 4 av 5 och tar med mig några rader från det ena eller andra kapitlet. Varför inte det här lilla stycket: "Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor. Det är samma kärlek jägaren hyser för allt som lever, och han kan bara uttrycka den genom att rikta bössan. Cosimo kunde ännu inte ge namn åt denna känsla, men han gav utlopp åt den genom att forcera sin framfart." Ja, språket är lite styltigt; kanske översättningen, kanske åldern på texten, kanske båda gör sitt, men innehållet är exakt! Tycker jag.

Blå måndag - Stig Claesson

Jaha, så har man läst en till. Jag köpte den häromdagen på ett av de få kvarvarande antikvariaten här i Stockholm. Och det är i alla fall inte jag som brustit i min konsumentmakt. Antikvariaten läggs ned ändå. Eller har jag alltså brustit? Jag har lagt för lite pengar, även om det var de pengar jag hade, på de böcker som annars inte hade blivit sålda. Men jag borde ha tjänat mer pengar, och köpt fler böcker. Då hade nog fler antikvariat blivit kvar. Hade jag haft tillräckligt med pengar hade alla varit kvar.
Hör hur man säger: folket får vad folket vill ha. Alltid denna skuld. Jag har inte gjort tillräckligt. Borde jag ha skapat opinion?
Nå.
Blå måndag är en samling korta texter på maximalt vardera två sidor, inklusive illustration, förutom en eller två som är respektive fyra sidor lång inklusive två illustrationer. En och annan text är ett guldkorn bland i övrigt silver och brons. Idel pallplaceringar alltså, och det är trångt i toppen. Det blåser däremot snålt på oss vanligt verkligt folk som inte ens har pengar att understödja det vi vill ha.
Det är förjävligt.

Dagar och nätter i Paris och Göteborg - Claes Hylinger

Och så, den sista i min ägo. Jag funderar på dikterna i boken och varför de är där. De är utomordentligt banala, men rymmer ändå något riktigt i samband med texten. Men banala, det är de visst!

Hursomhelst! Jag fortsätter att läsa något annat.

Pestskeppet - Frank G. Slaughter

Ja, den här boken läste jag som ung tonåring. Eller var jag kanske tolv? Det var då en av de bästa böcker jag hade läst. Det tycker jag fortfarande att jag tyckte och jag kan fortfarande känna hur jag kände. När jag nu läste om boken - jag hittade den av en slump - det är samma exemplar som jag läste då och kunde inte motstå - finner jag som väntat en ganska medioker och kantig spänningsroman som dock är mer sammanhållen än de flesta detektivromaner jag läst. Det finns logiska luckor men de går att blunda för eller tänka sig förbi. Men återigen en läsupplevelse; jag mindes boken i stora drag och ett par viktiga detaljer, och kunde nu minnas vem jag var när jag läste, då. Slingrigt kanske, men vad gör man inte?

Kvällarna på pärlan - Claes Hylinger

En ytterligare av CH läst. Jag skall nog inte kommentera mer än att boken var bra. Inte oväntat alls. Jag är alldeles för partisk för att skriva något vettigt.